Utvalda

Även jurister kan inspirera föreningar

Lyssnade häromdagen på Marianne Saarikko Janson och hennes sommarprat för Radio Vega. Det handlar i stort om hennes resa från att jobba på advokatbyrå till att starta en egen juristbyrå tillsammans med sin man. Det finns många intressanta svängar men i den här specifika kontexten var det början som var mest givande. Hon jobbade till en början på advokatbyrå men var inte riktigt nöjd med hur branschen och byrån fungerade. Hon tyckte att det kunde göras på ett annat, mera humant sätt. Kort sagt ville hon bryta med branschens dominerande logik och hitta en annan fungerande, och bättre modell. Bättre både för de som jobbar inom branschen men också för kunderna.

Det är inte lätt att bryta en dominerande logik inom en bransch. Idrottsklubbar är inget undantag i det fallet. Det finns en ganska klar och rådande uppfattning om hur t ex fotbollsklubbar byggs och bedriver sin verksamhet. Fast även här behöver man hitta inspiration från olika källor till att komma fram med något nytt. Inte omöjligt att en del av den inspirationen kan tänkas komma från Fondia. Det finns t ex helt säkert en massa rutiner inom en idrottsklubb som kunde automatiseras och förenklas. Det finns säkerligen massvis med rutiner som har hängt med sedan urminnes tider och som aldrig har ifrågasatts riktigt på allvar. Det gäller bara att ta itu med dem.

Är föräldrar villiga att ändra sina köpvanor för föreningens skull?

Rent traditionellt så går mycket av medelinsamling i fotbollsklubbar ut på att föräldrar säljer olika slags produkter. Ganska ofta handlar det om säsongsvaror av olika slag. Det kan vara blommor, ljus, kex osv. I praktiken betyder det här ofta att föräldrarna både säljer och köper de här varorna, eftersom det är enklast så. Man vill ju inte heller utsätta sina vänner och bekanta för varje försäljningsrunda heller. Alla har ju ändå en viss smärtgräns för det här.

Sponsra.se är en något annorlunda variant på det här. Deras koncept går i enkelhet ut på det att föräldrar som behöver köpa en del återkommande varor gör sina inköp via en specifik plattform, dvs sponsra.se. De föreningar som går med i det här upplägget får själva 15% av det köpta värdet i en varukorg. Den bärande tanken är att föräldrar ändå måste köpa alla de här varorna så varför inte då köpa dem på ett sådant sätt att de även gagnar det egna laget?

Problemet med det här är bara det att föräldrar måste ändra på sina köpvanor för att det här ska fungera. Det blir en ny inköpskanal och det blir lite nya logistiklösningar. De här är sedan aktuella så länge som man har ett barn med i laget. Är föräldrar villiga att ändra sina inköpsvaror för den slant som det här ger till föreningen eller laget? Egen erfarenhet är den att väldigt få är villiga att göra det. Hellre betalar man då någon extra slant direkt till laget mellan varven. Utmaningen kvarstår med andra ord. Ska man få föräldrar att ändra sitt köpbeteende så måste ändringen upplevas som betydande och meningsfull. Annars ids man inte göra det. Den som löser det här problemet har goda förutsättningar att dryga ut sina klubbkassa.

Gräsrotsfinansiering är inte för de flesta klubbar

Gräsrotsfinansiering har varit populärt under en längre tid. Tanken med det är att inbjuda allmänheten till att vara med och finansiera något. Ofta gäller det kanske någon ny speciell produkt som ska tas fram men det finns också en del fotbollsklubbar som har försökt sig på det här. I de flesta fall är det ändå något som inte har några förutsättningar att lyckas.

Mesenaatti.me är en finländsk plattform för gräsrotsfinansiering. Det finns många olika kategorier inom vilka man kan samla pengar men idrott är en av dem. Några fotbollsklubbar har även testat på det här. KoiPs, AC Oulu Villan Pojat samt KePS är tre klubbar som haft sina kampanjer på den här plattformen. KePS som spelar på högsta nivån i Finland lyckades bäst men fick ändå bara ihop 7800 euro under sin kampanj.  I utbyte om någon slant lovas man vanligen någon supporterprodukt.

Problemet med de här kampanjerna är att de är av ”tyck-synd-om-mig”-slaget. Dvs man begär pengar för att man ska klara sig ännu ett år, men utlovas inte riktigt något bestående i gengäld. Är man en supporter så är det förstås lite annat, och det är säkerligen till dem man vänder sig i första hand, men övriga tilltalas knappast av sådana här kampanjer. Nej, det krävs nog ett bättre kundtänk för att gräsrotsfinansiering ska lyckas för fotbollsklubbar. Man måste gå utanför det vanliga ”stöd vår klubb”-tänket för att det ska bli en mera bestående intäktskälla. En gräsrotskampanj kan kanske lyckas kring något väldigt specifikt men chansen att få ihop större mängder pengar eller att skapa något mera bestående är nog synnerligen små. Det krävs helt enkelt ett annat slags angreppssätt ifall det ska bli en mera långsiktig lösning.

Från England till Danmark via Ghana

De flesta fotbollsklubbar som har juniorer har ungefär liknande modeller. Det finns både tävlingsinriktade och mera hobby-betonade lag. Det behövs åtminstone två nivåer för att locka de massor som garanterar en viss intäktsnivå till klubben. Fast sedan finns det de som tänker väldigt annorlunda, som Tom Vernon till exempel.

Han jobbade som talangscout för Manchester United och hans primära verksamhetsområde var Afrika. I något skede tröttnade han på att scouta fram nya spelare till klubbar världen över. Efter någon månad var de kanske sålda vidare till andra klubbar för en vacker slant. Inget bestående med en sådan modell med andra ord. Så vad gjorde han? Ja, han startade sin egen Right to Dream akademi i Ghana. Några år senare köpte han upp klubben FC Nordsjaelland i Danmark. Tanken är att ha ett lag på högsta nivån i Danmark och där hälften av spelarna kommer från Danmark och andra hälften kommer från Ghana. Han menar att det finns en enorm potential i den här kombinationen.

Det är inte många som tar sig mod till att testa sådana här stora idéer inom ramen för någon fotbollsklubb men Tom Vernon tog steget. Undrar var liknande drömmar finns inom de finländska fotbollsklubbarna? Här verkar modellen vara mer den att vi fortsätter väl ett år till med ungefär samma modell men vi försöker göra det lite bättre. Vilket i slutändan troligen leder till det att klubbarna blir mer och mer lik varandra förutom att de kanske verkar på lite skilda regionala marknader.

Föräldrarna som försäljare, och köpare

Alla som har barn, som idrottar och speciellt inom lagidrott, vet att det kostar. Det är till största delen pengar från den egna fickan som gör det möjligt att laget har en plan att träna på, att det finns tränare, att det går att åka på turneringar och att man har spelarutrustning. Alla de där pengarna behöver komma någonstans ifrån och det är inte omöjligt att lagets lagledning tillsammans med övriga föräldrar beslutar sig för att samla in pengar till lagets kassa. Det här betyder väldigt ofta att man beslutar sig för att sälja något.

Det här att sälja något är symptomatiskt för mockarute-ekonomin. Dvs föräldrar engagerar sig för att sälja något och ganska ofta i slutändan också själv köpa något. Produktvariationen är stor men till det vanliga hör wc-papper, tvättmedel, vitaminer, ljus, godis, kakor, julblommor, julgranar.  Kolla in följande webb-platser för uppslag: skolkassan, kansallistukku, och laget. Speciellt den här sista har en ganska bra förteckning på främst svenska företag som gärna erbjuder föreningar olika produkter till försäljning.

Utmaningarna med alla de här produktförsäljningskampanjerna kan väl enklast sammanfattas i fyra olika kategorier: intäkt per såld enhet, logistikhantering, engagemangsnivå samt själva produktvärdet.

Intäkt per såld enhet: vanligen ganska lågt men typiskt 2-4 euro per produkt. Wc-papper och olika sportunderkläder kan ha bättre marginaler men vanligen krävs det rejält med volym för att det här ska bli till pengar. Hur många föräldrar lyckas t ex sälja 50-100 lådor med kex till vänner och bekanta?

Logistikhantering: den här typen av verksamhet kräver en del logistik i termer av både produkter och pengar. Hur fås pengarna in till lagets konto och hur sker fördelningen av produkter ut? Var förvarar man ett långtradarlass med wc-papper? Allt brukar vanligen lösa sig men det krävs en hel del organiserande för att få det här att fungera.

Engagemangsnivå: som med så mycket annat handlar det här om vilka föräldrar som orkar engagera sig. Finns alltid en del som hellre bara betalar in en summa direkt på konto utan att göra något utöver det här. Har man dessutom flera barn i många olika idrotter och därtill ska det samlas in pengar till lägerskola i skolan så förstår man att engagemanget inte alla gånger räcker till.

Produktvärdet: många av sådana här försäljningsprodukter är sådana som man bra klarar sig utan, men eftersom det går till ett bra ändamål så köper man ändå. I många fall handlar det också om produkter som behövs i vardagen så varför inte då köpa via föreningen om man samtidigt stöder ett gott ändamål, dvs det egna barnets idrottande?

Personligen tror jag att sådana här insamlingskampanjer kommer att fortsätta att existera men jag hoppas det kommer att uppstå alternativ till det här. Det är ändå intressantare att hitta aktiviteter som tar in 50-100 euro per aktivitet istället för att det kommer in 2-4 euro per såld enhet. Eller varför kan man inte uppnå sådant som tar in 5000-10000 euro per aktivitet? Det svåra är dock att ta fram sådana här aktiviteter, men det är det här man borde satsa på.

 

Innovation i föreningslivet

Man har samlat på sig några årsringar på livets vandring. Mycket av det har kretsat kring att vara aktiv i olika klubbar och föreningar. Mestadels har det varit fotboll på sistone och den här bloggen kommer att kretsa mest kring lagidrott och ledning av klubbar som håller på med sådan idrott. En stor del av min erfarenhetsportfölj består också av ett utbrett intresse för innovationer. Tanken är att i den här bloggen kombinera de här två områdena. Det känns nämligen som att det förekommer mycket snack om innovationer i affärslivet men det är sämre med den varan inom föreningslivet.

Så var finns de där coola klubbarna och föreningarna som har hittat nya, spännande sätt att bedriva sin verksamhet? Var är de där föreningsmänniskorna som har hittat nya spår för sin verksamhet? Min egen kontext utgörs för tillfället av Grankulla IFK Fotboll rf, en fotbollsklubb med ca 600 juniorer. Vår klubb har samma utmaningar som alla andra med att få ihop medel till vår verksamhet. De traditionella sätten måste ersättas och med något annat än att begära mera pengar ur de idrottande föräldrarnas fickor.

Den här bloggen är mitt medel för att reflektera kring de här föreställningarna. Hur kan man förnya klubbverksamhet så att det hittas nya intäktsmodeller och alternativa sätt att lösa resursfrågor? Det känns nämligen som om det inte hänt så mycket på den här fronten under de senaste åren, men det behöver bli lite ändring på det. Åtminstone ska det göras ett seriöst försök till det.